IB Pihlblad

Efter avslutad förhandling kommer nästa besked. Kapten är i sin hytt och vill träffa mig. Det kan kännas smickrande för de flesta, men för mig innebär det ännu en förhandling. Den brukar vara mer kravfull. Kaptens skjortor skall strykas på ett särskilt sätt och dessutom vikas efter ett noga instruerat schema. Med den lilla tvärsäcken tar jag mig ned för lejdaren och inväntar dunsen från den stora sjösäcken som dimper ned på kajen.

Vid levereras av tvätten är det tacksamt med en kran, medan kaptens skjortor skall överlämnas personligen prydligt inslagna i bruna paket. Allt enligt instruktion. Efter denna första kontakt med fartyg, hamn och sjömän har det blivit många fler möten. Oftast från kajens horisont eftersom jag inte är sjöman.

Som sjömanspräst har det blivit många möten med denna fascinerande bransch. Med sjömän- och kvinnor i den mångfald av yrken och uppgifter som har med sjöfartsnäringen att göra.

I Sjömanskyrkan i Skagen på nittiotalet när fisket fortfarande till stor del ännu fungerade på  traditionellt sätt blev besöken ombord med medhavda varma kanelbullar en öppning för de goda samtalen. Allt mellan himmel och jord avhandlades. Och naturligtvis de kärnfulla omdömena om fiskeriverket, kvoter och satellitövervakning. Nästa som en pendang till senare års diskussioner om ”Blå skatt” och tonnageskatten inom rederinäringen.

Vid ett besök av en känd Sjöräddningskryssare för bunkring i Skagen höll jag nästa på att inte få lämna kajen för att komma
ombord. Skepparen ville inte att prästen skulle komma ombord. Det är inte ”lämpligt” som han milt formulerade det. Men det
var en del volontärer med som hade en lite mer vidsynt syn. De inbjöd ”svartrocken” att komma ombord. Skepparn försvann snabbt och jag kom ombord och hade ett fint möte med de övriga ombord.

Skepparn och jag har alltid haft en god relation. Men det finns gränser… för möten på fartyg. Som en parantes kan nämnas att jag gjorde ett fartygsbesök i Lysekils hamn på ett fartyg och månaden efter gick hon på grund och sjönk. Men seglar igen i dag.

Jag kan i min stilla tanke tänka att vissa hade noterat mitt besök och undrat! Från Skagen via Tjörns sydspets och sjönäringen på denna ö till New York och Manhattan är steget långt. Jag fick förmånen att arbeta som kyrkoherde och sjömanspräst i New York. De gamla hamnarna där svenska fartyg en gång lade till är sedan länge borta. I det gamla hamnområdet i Brooklyn, ligger nu ett IKEA varuhus.

På andra sidan Manhattan, Hudson River, finns det fortfarande hamnar för kryssningsfartygen. Vid sidan om Hangarfarget USS Entrepid, som numera är ett museifartyg, lägger de stora kryssningsfartygen till. Många av dessa är under norsk flagg men har många gånger svenska officerare, styrmän och befälhavare, i besättningen. Om vi från Svenska kyrkan gjorde fartygsbesök innan passagerarna kom ombord kunde vi får löga oss i bassängen och i bastun. Det bästa de svenska officerarna uppskattade, förutom besöket, var Ahlgrens bilar och gamla GP och DN att läsa.

Gamla nyheter blir som nya på sjön mellan hamnarna. Svenska kyrkan i New York mötte svenska fartyg i New Jersey. Hamnanläggningen i Port Elisabeth är stor. Och det kom ett tretal svenska fartyg i veckan. Ett av dessa fartyg hade emellanåt med sig studenter från sjöfartsprogrammet. En eloge till rederiet som fördröjde sin avgång för att dessa unga sjöfartsstuderande fick möjlighet att göra ett besök på Manhattan. Vi kom med två fordon för att hämta upp dem för vidare transport till kyrkan med fika och därefter över en utbredd karta över Manhattan visa på det de inte skulle missa av staden. Förutom Empire State Building var det elektronikvaruhus som lockade mest.

Vid ett par tillfällen vid fartygsbesök i Port Elisabeth var det nära att Sjömansprästen fått stanna var på kajen. Den var fylld av beväpnade personer med västar det stod FBI på. Ingen fick lämna eller gå ombord på fartyget. Ingen lossning var möjlig. Fartyget skulle genomsökas. Besättningen var inlåst i mässen och kapten förhördes i sin hytt. Det hade visat sig att det observerats en eller flera personer smyga omkring inom hamnområdet i den föregående hamnen, Halifax i Kanada. – Var det en illegal invandrare eller hemska tanke, en terrorist som försökte via fartyget ta sig in i USA? Fartyget bordades vid sjögränsen i mörkret och blev genomsökt i varje vrå på väg in till kaj och vid kaj.

Ett par hundra bagageluckor på de ombordvarande bilarna öppnades och genomsöktes. När jag fick höra att besättningen var inlåst i mässen gick jag direkt till den kommenderande FBI agenten och sa vem jag var och krävde omedelbart tillträde till fartyget. Han invände naturligtvis, men jag stod på mig och när han uttömt sin argumentering skakade jag på huvudet och sa: ”Är besättningen inlåst i mässen skall jag vara ombord med dem”, varpå jag lämnade agenten och gick rakt mot vakten. Varken FBI agenten eller den k-pist beväpnade vakten stoppade mig och jag kom ombord och fick möta besättningen som satt inlåsta i mässen. Ibland öppnar prästskjortan stängda dörrar.

Genomsökningen var resultatlös och jag fick loss studenterna och de fick en fin dag i Svenska kyrkan med nybakta kanelbullar, kartor och tips om det fantastiska Manhattan. Fartyget fick en bot om, vad jag hört många tusentals dollar, för utryckningen och bordningen i natten. Från kajens horisont kan man också vara en del av sjöfarten, dess manskap i både sorge- och glädjeämnen, i förtroendefulla samtal och dramatiska händelser. Skrivet från Sjömansprästens horisont.